två dar kvar...
Shit, saker börjar verklilgen hända nu!
Jag åker på måndag. Det känns verkligen konstigt. Jag tror inte jag riktigt har fattat det än. Men det är ett faktum: JAG ÅKER PÅ MÅNDAG!!!
Som sagt så ska jag till en stad som heter Pleasanton en bit utanför San Fransico och jobba som Au Pair. Jag kommer att ta hand om en pojke som är 12 år och har autism. Det ska bli jätte spännande, men självklart är man lite nervös.
Just nu agerar brorsan biljardbord packbord. Det är inte det lättaste att få ner saker för ett år i resväskor. Eller det som kanske är ännu svårare är ju VAD ska man packa ner i sina väskor när man ska vara borta ett helt år. Någon som har ett förslag? Jag är ju inte den med den bästa framförhållningen, har inte äns tvättat färdigt alla favoritkläder än. Tur är väl att man ska till världens mest konsumerande land, så jag lär ju hitta allt och lite till av det man glömt.
Ikväll blir det farvälhäng här hemma hos mig. Hoppas det blir en trevlig kväll med inte allt för mycket sorgetårar utan tårar av glädje över att livet tar ut en på nya äventyr!
Åh va spännande Sara!! Kul att du startat en blogg, den kommer att följas flitigt. Imorgon drar du, det måste kännas overkligt! Vi tänker på dig. Det var så roligt att vi fick några dagar ihop i sommar, det får vi leva på ett tag!
Stor kram o njut av varje stund, ett år går faktiskt ganska snabbt! De är lyckliga som får en så fin tjej som du!
Anna
Hej min älskade Sara!
Nu har ditt stora äventyr börjat på riktigt.Det var med tårar i ögonen som jag såg dig gå igenom passkontrollen för så där 12 timmar sedan. Men jag vet att du har mycket spännade framför dig och hoppas du får uppleva massor under det här året.
Jag älskar dig min underbara dotter! Vi saknar redan din sjungande stämma.
Kram mamma
hej Sara! kan inte fatta att du ar pa andra sidan atlanten nu... du kommer fa uppleva sa mycket... ha det sa jatteroligt...lycka till...o du vet att vi ar inte langt borta om du behover oss! den lille killen i Pleasonton kommer alska dig! ha det sa bra sa hors vi snart! massa kramar Linda
Hej på dej kan du tänka dej jag bloggar för första gången.Hoppas din förkylning har gått över, och allt har gått bra. Det är verkligen tyst i huset, din bror sjunger ju inte så mycket. Många kramar från far.
